Jag har jobbat hela helgen. och när jag var som mest stressad så händer något.
En tjej möter mig vid kassan och hon höll en pojke som gråter i handen. Han hade tappat bort sin föräldrar. Han grät något hysteriskt. Jag sa: Du kan föllja med mig till kassan så kan vi roppa på din mamma och pappa, så kommer dom hit. Då säger han mellan allt gråt: nej, nej, nej.
Nähe tänkte jag.
Så börjar han springa mot utgången. haha. Jag fick panik och kännde något sorts ansvar för honom. Så jag springer efter ut på parkeringen där han nu springer runt och gråter. Fan tänkte jag han kommer ju bli påkörd. Så kommer det en tjej med sin pojkvän som tycker synd om pojken och frågar vad som har hänt. Jag förklarar och hon frågar om jag vill att hon skall hjälpa mig. Jag svarar såklat ja, för det fanns ingen chans i världen att jag skulle fixa det här själv.
Pojken var ca 3-4 år så det var svårt att hitta honom bland alla bilar. Tillslut så öppnar han dörren på en bild och går in och sätter sig. Shit tänkte vi: är det hans familjs bil eller?
Så vi får ta registreringsnumret gå in i butiken och så får min chef roppa ut i högtalaren: Vi söker ägaren till en grön bil med registreringsnumret .... Det sitter en pjke i eran bil som söker sina föräldrar. hahah. Ja men vad skulle vi göra då?
Ni som känner mig vet att jag inte är speciellt förtjust i barn. Så denna upplevelse var inget att hörra för.
Långt inlägg, men det är ju kul md lite action på jobbet iallafall. Puss.
